Back to business... ( Skrivpuff: besvikelse)

Fjorton dagars semester har lidit mot sitt slut. Jul och Nyår har avfirats med hjälp av släkt och vänner. Tv-spel har blivit inköpta, provspelade, prioriterade efter hur pass bra, snygga och underhållande de var, därefter lagts på hyllan tills det blir deras tur. Bilen har blivit ompysslad på bil-spa (läs: verkstad), och äntligen har man fått sova ut ordentligt för att ladda batterierna.

Äntligen utvilad nog att faktiskt se fram emot att återvända till jobbet; Kul att träffa kollegorna igen, spännande att höra vad som har förändrats och hur mycket som måste läras in på nytt. Spänd på att se den nya plattformen och lösningen med det nya mail-systemet.

Jo hej, du... Du glömde nog att du var statligt anställd...

 Den tve-eggade besvikelsen kommer som ett slag i magen. Nej, inget har förändrats på jobbet. Ingen ny status i något av alla projekt, samma problem som det var innan jul, samma system, samma gnäll. Tiden har stått stilla och det är som att jag bara varit borta en dag. Vilket både är oerhört tråkigt och oerhört skönt; det är bara att arbeta på utan problem - eftersom inget är förändrat. Men jag måste samtidigt jobba vidare på samma sätt, eftersom inget är nytt.
Nåväl, i sinom tid kommer nog den nya plattformen, men fortsätter det i den här takten kommer den redan att vara gammal...

Skrivpuff: Rädsla

Vågar inte sticka ut, vågar inte vara annorlunda, vågar inte se tjock ut, vågar inte vara rädd.
Ja, rädslan tar många former och kommer i många skepnader; höjder, ormar, insekter.

"Men sluta sjåpa dig, det är bara en spindel. "

Nej, det kanske inte är så 'bara'. Är man nu rädd för spindlar så kan ser vara döden själv man ser.
Vissa rädslor är sprungna ur naturlig överlevnadsinstinkt medan en del bara är märkliga...
Men vem kan egentligen säga vad som är rätt och fel när det kommer till att vara rädd?

Som en fotnot kan det nämnas att spindelskräcken kommer sig ur det faktum att spindlar flyttar vardera ben individuellt. Till skillnad från vanliga omtyckta djur som rör benen parvis - höger fram och vänster bak samtidigt.

Skrivpuff: Fördomar

Fördomarna är många och även om de ibland stämmer överens tycker jag att de oftast träffar lika fel som jenkarna gör när de pratar om geografi. Miljöpartister är hippies, polacker snor cyklar, nördar är asociala och svenskar är vikingar.

”Så här är det, det vet ju alla…”

Eller?

Men visst är det skönt ändå, att ha gamla härliga fördomar som alla känner igen, när man exempelvis ska göra en referens till något dåligt. I det stora hela är innevånarna i USA förmodligen inte sämre än andra när det kommer till geografi. Men som vanligt när det gäller fördomar så hör man bara talas om sterotyperna. Oftast är det även det man vill höra och det man lägger på minnet. Det känns bekant och är lätt att ta till sig...

Men hur skriver man då om fördomar, utan att servera en moralkaka?

Min första offentliga skrivpuff: ensamhet

Att vara ensam är absolut inget problem, jag har alltid varit en ensamvarg och trivits bra i mitt eget sällskap. Är man ensam kan man göra som man vill utan att behöva ta hänsyn till vad någon annan vill göra just då, även om det bara är en så enkel sak som att välja film. Vill man inte se en film går det alltid bra att försvinna in i ett datorspel eller en bok. Eller sätta sig och rita, eller ta en tur på motionsspåret eller till gymmet, möjligheterna är oändliga.

Men att känna sig ensam däremot… När man sitter där utan någon som kan hålla om en, utan någon som bryr sig om vilken film du vill se, utan någon att skratta med. Ensam i sin lilla tomma lägenhet utan att ha något man vill göra, man vill bara ha sällskap. Då är det inte mycket som hjälper, inte ens vetskapen om att man har en kärleksfull familj – de är någon annanstans. Vännerna är för långt bort, och partner saknas. Man är bara ensam… Själv. Övergiven. Dyster, tråkig, ingen vill umgås med en, oälskad… Spiralen går nedåt och nedåt och till slut vill man bara sova, sova, sova för evigt…?

Nej, imorgon är en ny dag och då kan allt vara bra igen!